Per Bolund (MP) gick 2008 till hårt angrepp mot alliansregeringen och krävde svar på om regeringen tänkte låta Vattenfall ta fram en plan för en fullständig avveckling av såväl kolbrytning som kolkraftsproduktionen. Nu när Per Bolund själv har ansvar för styrningen av bolaget vill han inte svara på samma fråga.
I mars 2008 valde riksdagsledamoten Per Bolund (MP) att lämna in en interpellation till dåvarande näringsminister Maud Olofsson (C). Frågan handlar om Vattenfalls fossila verksamhet och Per Bolund undrar om Maud Olofsson avser att ”verka för att Vattenfall tar fram en plan för en fullständig avveckling av såväl kolbrytning som kolkraftsproduktion”.
Per Bolund förklarar problematiken så här i sin fråga:
Företagets elproduktion bygger i hög utsträckning på fossila bränslen samtidigt som förnybara energislag som vindkraft, biobränsle och avfall står för en försvinnande liten andel. Vattenfall planerar dessutom för utökad brunkolsbrytning och nya kraftverk för elproduktion ur brunkol som är det absolut smutsigaste sättet att producera el och värme. Förutom brunkol planerar Vattenfall dessutom för nya kraftverk för att elda stenkol utanför Hamburg och på flera andra ställen i Tyskland vilket kommer att öka utsläppen radikalt.
(…) Regeringen bör därför verka för att Vattenfall tar fram en plan för en fullständig avveckling av denna verksamhet så fort som möjligt.
I den efterföljande riksdagsdebatten med Maud Olofsson säger Per Bolund:
– Tyskland är också en del av EU och har faktiskt tagit på sig det EU-mål som finns på lång sikt att man ska minska koldioxidutsläppen med 60-80 procent till 2050. Då är frågan: Vad ska Vattenfalls roll vara i det? Borde inte Sveriges regering ge Vattenfall i uppdrag att medverka i den utvecklingen och faktiskt ta fram en plan för hur man kan avveckla brunkolsanvändningen och stenkolsanvändningen i Tyskland? Det ligger precis i linje med det EU-mål som Tyskland också har ställt sig bakom. Jag kan därför absolut inte se att det finns någon konflikt här. Det är snarare så att regeringen genom att visa lite mod skulle kunna bidra till Tysklands omställning.
Supermiljöbloggen har vid flera tillfällen försökt få en kommentar från Per Bolund om hur han i dag, sju år senare, ser på sina egna uttalanden. Men trots mejl och sms till hans pressekreterare (24/2, 27/2, 6/3) samt en officiell förfrågan på Twitter till Per Bolund själv (7/3) har Supermiljöbloggen mötts av total tystnad.
Att Per Bolund har en ny roll nu när han är minister, det skulle kanske kunna ses som en rimlig anledning till att han inte vill kommentera vad han för sju år sedan tyckte som riksdagsledamot – om det inte vore så att Per Bolund själv gick till hårt angrepp mot Maud Olofsson just för att hon sa en sak innan valet 2006 och en sak efter valet, då hon blivit minister.
Så här sa Per Bolund till Maud Olofsson:
– Jag måste säga att det är ett skarpt skifte i svaret som jag får från ministern jämfört med det som ministern drev innan hon blev minister, alltså före valet. I en artikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt skrev ministern själv i februari 2005 i en debattartikel: Jag kan inte tolerera att statligt ägda Vattenfall investerar i den smutsigaste energiproduktion vi känner till, även om det sker i andra länder. (…) Nu står ministern här bara tre år senare och säger att regeringen inte ska göra någonting för att styra Vattenfall bort från brunkol och klimatpåverkan, trots att man i statistiken tydligt ser att Vattenfalls utsläpp bara ökar och ökar. Jag skulle vilja fråga ministern hur hon tror att en väljare som läste den här artikeln 2005, och kanske med den som grund lade sin röst på Centerpartiet i valet, känner sig nu. Hur tycker ministern själv att hon har uppfyllt det vallöfte som hon gav?
Miljöpartiet, som Per Bolund representerar, gick under förra året till både Europaparlamentsval och riksdagsval på att användningen av kol som bränsle i kraftverk förbjuds inom EU från år 2030, och att investeringar i nya kolkraftverk förbjuds från år 2017, det vill säga om knappt två år, ett resonemang partiet utvecklade i rapporten Låt kolet ligga - gröna förslag för ett kolfritt EU (pdf).
Ur klimatsynpunkt är dessa mål långt ifrån orimliga. Exempelvis i början av det här året publicerade forskare vid University College i London en studie i tidskriften Nature om hur stor andel av länders och regioners fossila reserver som måste bli kvar i marken om målet om att hålla den globala medeltemperaturhöjningen under två grader ska nås. För Europa gäller att 78 procent av kolreserverna stannar kvar i marken. Men då förutsätter forskarna att koldioxidlagring, CCS, spelar en viktig roll framöver. Blir det inte så måste 89 procent av kolet förbli orört.
Bara månader innan Miljöpartiets "gröna förslag" presenterades förra året hade Per Bolund själv lyft just klimatproblematiken med dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M), där frågan gällde Vattenfalls planer på att starta fem nya brunkolsdagbrott i Tyskland. Planer som enligt Bolund ”kommer att leda till förstörda landskap, förorenade vattendrag och att tusentals tyska familjer riskerar att vräkas från sina hem”, men även ”till att utsläppen av koldioxid ökar med 1,2 miljarder ton”.
Några månader senare, mot slutet av valrörelsen, när Moderaterna gjorde klart att de var beredda att titta på en försäljning av den europeiska delen av Vattenfall, sa Miljöpartiets ena språkrör Åsa Romson till Expressen:
– Det här är jättepinsamt av alliansen. Man har varit med och byggt ut kolkraften i Tyskland men nu försöker man två sina händer.
Och Miljöpartiets andra språkrör Gustav Fridolin svarade så här på en fråga från Aftonbladet TV om vad han skulle vilja göra med den tyska brunkolen:
– Stoppa gruvorna. Så att man inte kan ladda de här kraftverken och se till att de överlever. Det är det viktigaste för oss. Vi är beredda att förhandla om olika lösningar för det. Men att bara sälja så att någon annan driver det vidare, det är ju ingen lösning.
Inför riksdagsvalet i september 2014 svarade även Miljöpartiet på en enkät (pdf) från Greenpeace om vad partiet anser om miljöorganisationens krav att "Vattenfall ska göra en klimatvinst genom att inte skjuta över problemen på andra. Existerande brunkolsverksamhet ska därför inte vara föremål för försäljning utan istället avvecklas." Svaret från Miljöpartiet var:
Ja. Miljöpartiet är för en ansvarsfull avveckling som stödjer en omställning för regionen mot förnybar energi.
Efter valet, när Miljöpartiet hamnade i regeringsställning tillsammans med Socialdemokraterna, hamnade både Per Bolund och Åsa Romson i den statsrådsgrupp som ”har särskilt ansvar för att ta ett helhetsgrepp när det gäller styrning av Vattenfall i syfte att göra bolaget ledande i omställningen av energisystemet mot en högre andel förnybar energi”. I gruppen sitter även närings- och innovationsminister Mikael Damberg och energiminister Ibrahim Baylan från Socialdemokraterna. De två regeringspartierna hade kort tid innan gruppen bildades gjort klart att man avsåg "styra Vattenfall så att företaget avbryter den expansion av brunkol som Fredrik Reinfeldt har tillåtit".
Men statsrådsgruppen hann inte ens ha sitt första möte innan Vattenfalls styrelse beslutade att Vattenfall ska undersöka olika möjligheter att skapa en ny ägarstruktur för brunkolsverksamheten, vilket helt enkelt innebär en försäljning.
När tidningen Miljöaktuellt intervjuade Vattenfalls vd Magnus Hall i julas sa han att Vattenfall "påbörjat en process att avyttra hela brunkolsverksamheten i Tyskland" och att det nya kraftvärmeverket Moorburg i Hamburg, som eldas med stenkol och som startades upp för bara några dagar sedan, även det är till salu.
Regeringen har välkomnat beslutet från Vattenfalls styrelse, men bland annat Greenpeace har kritiserat en försäljning med argumentet att utsläppen snarast lär öka med en annan ägare. I Ny Teknik skrev nyligen miljöorganisationens chef Annika Jacobson:
Det vore naivt att tro att en köpare av kraftverken skulle gå in i verksamheten med avsikt att låta kraftverken stänga när de når sin tekniska livslängd. I marken runt kraftverken ligger en av Europas största fyndigheter av brunkol, och den som äger kraftverken har rätt att använda kolet utan kostnad.
När Vattenfalls före detta vd Øystein Løseth intervjuades av klimatmagasinet Effekt förra året var han faktiskt inne på delvis samma spår:
– Det är klart att om det är så att vi säljer, och det blir någon annan som tar över, då blir utsläppen totalt sett inte mindre.
Kritik mot en försäljning har även kommit från Vänsterpartiets miljöpolitiska talesperson Jens Holm som häromveckan tog upp frågan i ett kort replikskifte i riksdagen med närings- och innovationsminister Mikael Damberg, där han sa:
– Det ansvarsfulla i det här sammanhanget vore att verka för en successiv utfasning av kolkraften och ett stopp för nya kolgruvor. Nu vill Vattenfall sälja kolkraftverken. Den främste spekulanten är ett tjeckiskt investmentbolag utan miljöansvar.
Före detta miljöminister Lena Ek, miljöpolitisk talesperson för Centerpartiet, lyfte även hon upp detta så sent som i förra veckan i en debatt i Aftonbladet Morgon med klimat- och miljöminister Åsa Romson:
– Har inte miljöministern någon åsikt om vad som händer i det här fallet, och om de två potentiella köparna. Det är två bolag som överhuvudtaget inte har gjort någonting för miljön och som är riktiga extrema miljöbovar. Jag har inte hört någonting från miljöministern om de här frågorna. Jag tycker det är väldigt konstigt.
Till och med Grön Ungdoms ena språkrör Lorentz Tovatt kritiserade en försäljning när han nyligen intervjuades av Dagens Nyheter:
– Det vore ett mycket dåligt beslut för klimatet. Om man säljer kan en ny ägare öppna nya gruvor.
Jens Holm kommer i morgon eftermiddag att få en ny möjlighet att diskutera frågan om Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland. Då kommer nämligen en interpellationsdebatt att hållas i riksdagen, detta efter att Jens Holm frågat närings- och innovationsminister Mikael Damberg om hur regeringen tänker säkerställa att expansionen av brunkolsverksamheten avbryts om verksamheten säljs.
Supermiljöbloggen kommer fortsätta söka Per Bolund för en kommentar.